lisacatrin

Idag har vi haft seminarium på den valbara kursen klinisk omvårdnad III och därmed är också den femte terminen avslutad. Nu väntar 8 veckors jobb innan den sista och antagligen tuffaste terminen drar igång. Känns både fantastiskt och skrämmande. Men efter att ha skrivit ett helt arbete om begreppet Bemötande känner man sig lite mer förberedd eller vad säger du Bohlin? Jag har i alla fall lärt mig skillnaden på bra och dåligt bemötande. Här kommer ett exempel på mindre bra bemötande inom vården och jag hoppas verkligen att det inte går till så här någonstans...

Jag och Johanna var en sväng på stan tidigare idag. Jag hade precis gått in i provrummet på H&M och börjat prova en fin klänning, när allt plötsligt blev helt svart. Johanna skrämde upp mig och sa att det kanske brinner någonstans och att det var bäst att skynda sig ut. Fort slängde jag av mig klänningen och började leta efter mina egna kläder, vilket var lättare sagt än gjort när man knappt såg någonting och det låg kläder överallt. Men tillslut hade jag lyckats få på mig mina egna kläder och lämnat in de lånade (undrar om någon hade märkt om man "råkat" få med sig ett plagg hem??) När vi kom ut såg vi att hela stan var mörklagd och att folk stod i entrén för att skydda sig mot regnet.

Jag kan inte bestämma vad som stör mig mest:  

1, Det faktum att jag slösat bort en halvtimme av mitt liv med att gå runt hela affären för att plocka ut precis sju stycken plagg (max antal man får ta med i provrummet) för att slippa prova i två omgångar.

2, Att jag stod och väntade i kö för att sedan krångla mig ur mina skor och kläder

eller...

3, Att jag inte fick köpa de plagg jag hade valt ut och att de kommer vara slutsålda när jag kommer dit nästa gång..


Det var bara att återvända hem igen, tomhänt, för att stänga in sig i en mörk och tyst lägenhet. Detta efter att ha tagit sig upp fyra våningar genom att känna sig fram och räkna antalet trappor. Men jag har i allafall haft lite tid för mig själv och sparat en massa pengar. Det är ju alltid något det.

Alarmet ringde 05.30 imorse och jag var snabbt uppe för att göra iordning mig för ännu en praktikdag, eller rättare sagt ett praktikdygn, i Arvika. När jag i duggregnet närmade mig tågstationen fick jag en känsla av att allt inte stod rätt till, det var förvånandsvärt tomt och inte en METRO låg kvar. Är jag så sent ute tänkte jag! 

Väl framme på stationen gick jag in i väntrummet och såg att tavlan för avgångar var näst intill tom och att nästa tåg till Arvika inte går fören 11.34. Det kan ju inte va sant tänkte jag!

Jag slår upp tågtidtabellen för att kolla tiderna ytterliggare en gång (trots att jag åkt denna turen flera gånger) och konstaterar att det visst skall gå ett tåg 06.42. Konstigt tänkte jag!

Jag tittar mig sedan omkring och hittar en tjej som sitter och läser en tidning. Jag frågar henne om hon vet om det är några ändringar med tågen eller om det har hänt något. Hon svarar nej! Sedan tillägger hon: "Men tågen går ju som söndag idag för det e ju röd dag". Pinsamt tänkte jag!

Vilken jävla miss! Jag visste ju att det var röd dag idag, men eftersom jag skulle iväg på praktik så förväntar man sig att allt annat skall fungera som vanligt. Så det var bara att cykla hem och krypa ner och lägga sig igen och invänta nästa tåg, som gick fem timmar senare.

Nu sitter jag här på ambulansstationen i Arvika och har precis kommit tillbaka från ett larm. Det har varit en lång dag, med några turer ut i skogarna. Än återstår det många timmar och på den tiden kan det hända mycket... Men det kan vara rätt så spännande att inte veta...

Jag har minst sagt vart dålig på att uppdatera här på sistone, men har haft fullt upp kan man säga. Plugg och praktik (med allt pendlande) har tagit upp den mesta av tiden och sen vill man ju hinna med att träna och umgås med sina nära och kära. Så har inte haft så mycket tid över att sitta vid datorn om man säger så.

Praktikdagarna på ambulansen och akuten har varit intressanta, lärorika och ibland väldigt händelserika. När man väl är på väg hem är man så trött att det känns som man kan ramla ihop när som helst. Men efter den underbara tuppluren på tåget hem har man fått lite ny energi till att hitta på lite saker på kvällen också. Man kan ju inte bara komma hem och lägga sig i soffan, måste ju hinna göra lite annat kul också.

Som i måndags till exempel. Då blev det grillning på Niklas balkong och sen tog jag cykeln medan de andra drog på sig sina inlines och så åkte vi till Ulvsby och tillbaka. Nästan 1 mil enkel väg. Somna gott efter det kan man säga.

Jag har heller inte haft tid att skriva om helgen som var, då min underbara vän Malin var på besök. Det blev mycket shoppande och springande på stan, en del festande (både fredag och lördag) en tur till Kronoparken (för att snacka gamla minnen och skapa nya) och en mängd skvaller och snack. Underbart! Det var drygt två månader sedan vi sågs, så vi hade en hel del att ta igen. Men nu dröjer det inte så lång tid tills vi ses igen, för det planeras en långhelg till Västkusten. Längtar sååååååå!!!!

Lägger upp lite härliga bilder ifrån Johannas 80-tals fest i lördags:


Fina Malin à la 80-tal


Värdinnan Johanna går ut till hundra med sin outfit


Jag och Malin


Johanna har gjort frågesport med 80-tals tema!


Lag 1: Matilda, Camilla och jag


Lag 2: Malin, Erika och Cissi - nöjda över att ha vunnit!


Några kilo 80-tal lättare...

   
På väg till city

     
I kön till Koriander - Folk knödde och gick före, men in kom vi tillslut!


Mys på uteserveringen på Koriander






Efter en hektisk vecka förtjänar jag lite ledighet. En lång sovmorgon blev det imorse och efter det har jag plockat, städat och fixat här hemma i väldigt lungt tempo. Nu tänkte jag ta en promenad i det fina vädret (ja jag e ironisk!!). Sedan har jag en kväll med trevligt sällskap att se fram emot.